jag är en armslängd ifrån min lycka. saknaden växer, vissa dagar är man stark och står ut, vissa dagar är man svag och vill bara dra täcket över sig och ligga kvar i sängen, vakna när allt är bättre. jag saknar någon som bor mil ifrån mig, den enda personen jag någonsin känt mig tryg med, den enda personen som jag vet älskar mig mer trots allt dumt jag gjort, för att jag är ärlig, den enda personen som jag vågat visa mig svag för, den enda personen som jag gett hela mig till. sen saknar jag min ängel, som finns i himmlen. my god, vad världen är orättvis. försöker trösta mig själv med att han har det bättre nu och att jag gjorde att jag kunde men sanningen är att jag är rädd, vad händer när man lämnar livet? och den andra sanningen är att jag innerst inne vet att jag kunde kämpat mer, vissa dagar dödar det mig långsamt, andra dagar känns det inte lika mycket. idag är jag känslosam, jag blir lätt det när människor man älskar och skulle göra allt för sviker. jag frågar mig själv vad jag gör kvar i västervik, att jag stannat är inte för min egen skull men det är kanske läge att ta ansvar för mig själv och för mitt liv. göra saker för mig, för att jag ska må bra. mattias är min hjälte, han säger jämt saker som jag behöver höra, som inte många människor säger till andra. nu, idag, den här sekunden bestämmer jag att jag ska flytta för min skull, starta om från noll och leva mitt liv, inte på någon annans vilkor i slutet av sommaren/hösten. alla jag gjort allt för har jag tappat, och jag klandrar ingen, men det är dags att jag inser och börjar leva mitt liv och inte hänga på andras. jag har mina drömmar. don't tell me the sky is the limit when it's footprints on the moon.

sam är den finaste jag har. mitt lyckopiller. min anledning till att vakna, min reminder att det är värt att kämpa och den som får mig att orka alla motgångar. jag hoppas jag ger honom det bästa, för han ger mig allt jag kan önska mig.